Hej på er.

Jag tror jag går rakt på sak. Jag har fått diagnosen ADHD. Det känns så konstigt att skriva. Helt ärligt så skäms jag lite över det, det borde jag inte göra men så är det. Men ju mer jag pratar om det desto mer accepterar jag det och inser att det inte är så konstigt egentligen.

Jag drar hela historien, allt började ganska komiskt.

Sommaren 2017 fick jag ont i magen, jag har väldigt lätt för att få magkatarr så jag antog det var det och började äta omeprazol. Mitt magont gick inte över och höll i sig i flera månader. Jag provade ALLT! Jag uteslöt laktos, gluten, mjölkprotein, kött osv. men inget hjälpte och jag var helt säker på att det var något jag inte tålde men kom inte fram till vad det kunde vara. Vissa dagar hade jag så ont att jag inte kunde gå. En gång fick Kristoffer bära hem mig från stan (Under den perioden när jag bodde i Hässleholm) för det gjorde så ont att jag inte kunde stå rakt. Både Kristoffer och Mammas sambo Peter har kört mig till akuten ett flertal gånger för jag har haft så ont att jag bara legat i fosterställning och gråtit. Men aldrig några svar.

Såhär fortsatte det i ett år, för sommaren 2018 fick jag träffa en läkare på vårdcentralen. Hon tog en massa prover och tester och efter en timmes undersökning frågade hon mig “Kan du höger och vänster?”, jag blev lite chockad av frågan för jag kom dit för jag hade ont i magen och då spelar det väl ingen roll om jag kan höger och vänster!? Men jag svarade lite genant att “nej det kan jag inte, bara om jag får knäppa med fingrarna, för jag VET att jag kan knäppa med höger men inte med vänster” och svaret jag fick efteråt… “Jag tror du har ADHD”

Så chockad och ställd som jag var när jag lämnade vårdcentralen den dagen var det längesedan jag var. Men en remiss blev iaf skickad till ADHD-kliniken i Köpenhamn och under hösten gick jag på utredning.

Att fastställa att jag hade ADHD tog ganska lång tid eftersom jag inte är ett “typiskt” ADHD-barn, jag har aldrig varit den som velat stå i centrum, som skulle höras och synas hela tiden, jag har inte heller varit en hyperaktiv person utåt, aldrig sprungit rundor, utan suttit still i skolan och på möten och gjort det jag blev tillsagd.

Men det som gjorde att dom kunde fastställa diagnosen var att jag under så många år lidit av panikångest. Även fast jag gått i terapi, varit sjukskriven och tagit mediciner så har det inte hjälpt. Detta är förmodligen för att det är just min ADHD som legat som grund till min panikångest och ångestdämpande hjälper inte mot ADHD.

För så som min ADHD ger uttryck är att jag har svårt att ta tag i saker (det är detta som är mitt H, Hyperaktivitet), jag vill göra så mycket, så mycket att jag bara blir stillasittandes. Jag har så mycket tankar i huvudet, hjärnan går på högvarv och det utspelar sig på det sättet att jag skakar på benen, sitter och pillar med händerna och är konstans i rörelse. Utan att det egentligen märks på utsidan. Detta tar extremt på energin och kroppen blir väldigt trött, men inte huvudet. Det blir en extrem frustration inom mig som framkallar panikångest, och den frustrationen har min fina sambo fått känna på, dagligen. FRAM TILLS I JANUARI!!

Det var nämligen i januari jag fick utskrivet mediciner. Jag tar en extremt liten dos, mindre än hälften än vad som är det “normala”, men till en liten kropp krävs det kanske inte så mycket, och det är fullt tillräckligt för att jag ska få kontroll på mina tankar och kunna varva ner. Min panikångest är som bortblåst och jag har mer energi än någonsin. Jag är äntligen mig själv och känner mig nöjd med det.

Det är verkligen som dag och natt, från att jag började ta mina tabletter är jag som en helt annan person, det säger även Kristoffer. Nu slipper han sköta hela hushållet för nu orkar jag faktiskt ta tag i hemmet, men det bästa av allt. Alla våra bråk och diskussioner vi hade dagligen för jag var lättirriterad och hade ett extremt kontrollbehov finns inte längre. Jag skulle vilja likna det som att jag är uppdaterad, nu är jag Nelly 2.0, en bättre version av mig själv.

När man säger att man har ADHD så blir man dömd. Jag har själv dömt människor med ADHD. På något sätt är det en diagnos som ses som något negativt, men det är verkligen inte så “illa” som det låter. Med rätt hjälp blir det en styrka istället.

Detta blev kanske en väldigt rörig text, men det var skönt att skriva av sig.

Tack för ni läste. Kram.

PS. Måste verkligen tacka dig min finaste Kristoffer som faktiskt stått ut med mig varje dag. Utan dig vet jag inte vad jag skulle gjort. Älskar dig.

Hej på er.

Jag har som sagt som mål att göra ett blogginlägg minst en gång per dag. Det har inte gått så bra hittills. Vissa dagar mår jag sämre än vanligt och igår var en sån dag. Jag orkade inte ta mig upp ur sängen. Jo typ. Jag gick upp och borstade tänderna och tvättade mig, då jag anser att hygien är bland det viktigaste som finns. Man mår oftast lite bättre när man känner sig fräsch också. Men inte igår. Så jag klev upp ur sängen och la mig i soffan istället, och där låg jag hela dagen. Bokstavligt talat. Jag gick på toa en gång och sen gick jag och hämtade lite glass också men annars var det “Vänner” som gällde.

Jag får väldigt dåligt samvete över att inte göra någonting, för Kristoffer är väldigt pedant och dammsuger alltid när han kommer hem från jobbet, vilket jag egentligen hade kunnat göra på dagen. Men jag orkar inte. det låter så löjligt att man inte orkar dammsuga, men det blir en sån stor grej. Att diska två tallrikar eller slänga in en maskin tvätt är inga problem, men när det kommer till lite större saker som att tex dammsuga eller renbädda sängen så tar det stopp, det går liksom inte. Tror en del av mina läsare förstår vad jag menar. Ångesten som är vägen igen.

Det blev inte bättre igår när vår minsta katt, Runar (som är dålig i magen) bajsar i lådan och sedan kliver i det och springer runt i hela badrummet så han sprätte bajs överallt. Det blev också en för stor grej att ta tag i så jag låg bara kvar i soffan tills Kristoffer kom hem så fick han ta det då. Så ska det ju inte vara, och jag vet att jag borde skärpa mig, men för tillfället är det så jäkla svårt. Jag mår inte bra.

Idag har jag iaf lite bättre med energi och har en ganska lång lista jag ska ta tag i. Allt är egentligen småsaker men det är skönt att känna att man kunnat genomfört något.

Ni får ha det så bra ni kan så hörs vi.

Hej!

Är ni som jag och Älskar listor? Det är så tillfredställande när man kan bocka av punkt efter punkt.

För tillfället så behöver jag få in struktur och rutiner i min vardag, och då är det ännu viktigare med listor. Jag tycker det blir lite lättare när man har allt uppskrivet.

Jag är också sån att jag inte bara kan skriva “städa”, för det blir typ ett för stort projekt, och då får jag panik och gör ingenting istället. förstår ni hur jag menar? Jag måste skriva specifika delar jag ska städa eller fixa, som typ “plocka undan i soffan”, “bädda”, “plocka undan på skrivbordet” osv. Det blir mycket enklare. Ångesten som spelar in där.

Torsdagar är också den dagen då jag oftast går till vårdcentralen, så idag kl 14 ska jag infinna mig där.

Kristoffer kommer nog hem tidigare idag från jobbet vilket är så skönt! Allting bli mycket bättre när han är hemma. Och sen är han ledig fram tills måndag. Yay.

Ni är så fina. Tack.